Hedström

Sanningen bakom skiljsmässan...

Ja jag ville ha skiljsmässa, efter 15 år ihop, de var jag som tog upp de igen. Och min förklaring är en massa grejer.

När vi träffades var jag en person som han älskade och jag älskade honom. Han älskade den jag var då, den spralliga, glada tjejen, roliga.

 Sen har de förändrats. Han har förändrat mig till nånting han inte vill ha. Omedvetet? Ja troligtvis. Men jag har blivit den jag blivit av de..

Han är svartsjuk.. Hittar på saker som inte finns.. Svårt att prata om nån från de manliga könet. Även kollegor..

Misstänksam bara jag åkt till stallet. Jag lovar att de tär på alla! Att försöka bevisa nått som aldrig hänt. Att aldrig bli trodd. Jag har aldrig haft nån tanke att vara med nån annan. Jag har försökt levt mitt liv och få ihop tillvaron.

Jag ville skiljas för jag inte känner mig respekterad.

Jag ville skiljas för att jag inte blir hörd.

Jag ville skiljas för att jag inte fått tycka eller tänka som jag vill utan att de ska bli nån sorts diskution av de hela. 

Varför lägger jag upp en bild på sociala media? Behöver jag ha den uppmärksamheten? 

Jag har ett fjortis beteende. De har jag hört många gånger. Men om jag vill ha ett fjortisbeteende då, är inte de helt upp till mig då?

Om jag skrivit något till nån på sociala medier och han sett de så har de varit nått fel i den texten som jag bör ändra eller ta bort.

Jag ville skiljas för att jag är så jävla låg... Han är otroligt hög i sitt sätt att vara att jag aldrig tar mig upp till hans nivå. Jag känner mig som en liten potatis nergrävd i jorden.

Jag ville skiljas för jag orkar verkligen inte att nån skriker på mig. FAN vad jag mår dåligt när nån skriker på mig. Förstår inte syftet att trycka ner mig så mycket.

Han frågar vad jag känner. Sen konstigt nog har han svar på de och de stämmer inte. Jag självmobbar mig själv hela tiden. Allt jag gör/säger är hela tiden fel.

Han är duktig på prata, duktig på ta diskussioner och jag är totalt värdelös på de. Men känner inte mig hörd heller.

Jag hade önskat att han la lika mycket fukus på mig som sin jävla mobil.

Jag tycker inte de är ok att skicka vare sig pussgubbar eller massa hjärtan till motsatta könet. Jag gör inte de iaf. Bara till mina kvinnliga kompisar.

Sen att hela tiden få höra att han inte får tillräckligt mycket kärlek av mig. Då är allt mitt fel att han är som han är..

Jag är inte en person som är svartsjuk. Jag har aldrig varit men nej, jag tycker inte de är ok att skriva massa flört på nätet och sen påstå att de är ok att göra så.

Han har alltid fått göra de han vill. Men ska jag gå ut så har man antingen för snygga kläder eller för mkt smink.. 

Jag har jämt fått skuldkänslor så fort jag gjort nått för mig själv. Alltid tyckt att jag gjort de mesta för att hålla ihop hem och hus. Jag har alltid fixat mat, städat, tvättat, Ja allt som har med huset och göra. Men ÄNDÅ får jag hela tiden höra hur egoistisk jag är. Jag får inte ihop de. Hur kan jag knappt veta vad jag tycker eller känner längre och samtidigt är egoistisk?

Jag säger inte att detta görs medvetet men ibland får han mig så himla ledsen att jag totalt bryter ihop. Och nu har jag kommit till den gräns att jag faktiskt skiter i vilket.

Även fast de inte är nå erkänt så är jag rätt säker att nån annan finns med i bilden. Jag vill inte vara den tredje personen. Jag vill vara den enda som betyder nått. Den enda som är värt å kämpa för.

De enda jag kan göra nu är att försöka resa mig upp och lappa ihop de lilla som finns kvar av mig.

I sep flyttar jag till en lägenhet. Och som jag ser fram emot att lämna han nu. Inte huset, de kommer bli en sorg. Men honom.

Den dagen han kanske kan ta tag i sig själv och förstå hans brister så KANSKE de går att försöka. Men nu pratar vi år..

Jag tror inte jag är bra för han heller. Jag vill ha en stabil tillvaro med en ikke svartsjuk kille som är mig 100% trogen och kan stå för sina fel och brister.. Så jag kan lika gärna vara ensam resten av livet.

Han har väldigt fina sidor och de tänker jag inte sticka under stolen. De är väl antagligen därför jag stått ut så länge. Men de går nog till en gräns. 

Tack för mig