Hedström

Jag kände INGEN! Satt upp en lapp på lokala ica butiken i skultuna där jag bodde och önskade att få börja rida där omkring. Först hittade jag en liten ponny som jag fick börja styra upp. I samma stall stod Pilo. Älskade den hästen (ett par år senare fick jag köpa han) 

Jag åkte in till mitt nya jobb i västerås (hälla) där jag fick börja praktisera. Trivdes bra där. De fanns en kille där som jag bara inte kunde sluta kolla på. Något jag aldrig känt med nån kille förut. Hans fina bruna ögon gjorde mig helt hänförd. Alltid har jag haft svårt för killar, svårt å släppa in och varit riktigt bitchig. Men jag blev svag för honom. Riktigt svag. 

Han var gift, sen många år tillbaka. Jag hade varit singel länge. Inte haft nå riktiga bra förhållanden. Men de var nått med honom jag bara inte kunde motstå. 

Vi började träffas i smyg. Tyvärr fick chefen reda på de och bad oss avsluta. Jag sökte nytt jobb och fick de rätt omgången. Men kunde inte sluta tänka på honom. Vi fortsatte träffas. Han skulle lämna sitt förhållande, de var dåligt ändå sa han. Men han behövde bli klart med huset för att sälja de. 

De blev bara massa lovord hela tiden. Jag saknade hem så sökte jobb i hudik och fick de rätt snabbt och flyttade hem, då till iggesund, vi hördes inget då. 

Tror de var ca ett år senare jag får ett meddelande när jag fyllde år... Han kunde inte sluta tänka på mig. Och jag kände samma. Han fanns där som en limmat plåster i mitt hjärta. 

Vi började höras igen. Träffades på nyår... Men han vågar inte berätta för hans familj att vi träffades under nyår. 

Vi köpte lägenhet på djupergatan som vi renoverade. Han åkte från Enköping där han fortfarande jobba och till lägenheten sena kvällar för att få de klart. 

Vi flyttade in. Kär och galen! Vi gifte oss, fick Thias. Köpte tomt på Hällsätter. Fick wille. 

De är tuff med nybyggt hus, små barn. 

Fick reda på att han höll på skriva lite intimt med en tjej han träffat på kryssning när han var ute med jobbet sitt... 

Nån vecka senare kom jag på han skriva med en tjej från hans träning. Väldigt intimt. Blev otroligt ledsen. Barnen var bara 2-3 år. 

Jag hade fått känslan redan under jul, men för att inte förstöra för barnen rotade jag igenom hans mobil efter nyår. De kom som en chock för mig. Aldrig känt mig så förnedrad nånsin. Där stod jag, då helt utan jobb, ett hus som vi nyss byggt med en man som höll på med nån annan. 

Jag flyttade till mamma ett tag. Han fick ta barnen. Sen gick de inge mer. Jag sa att han fick sova på soffan. 

Men sen bestämde jag för att ge han en chans. Jag älskade ju han. Han var ju min andra hälft 💔

Åren gick och vi hade många bra år med resor och mycket kärlek. Men de började bli så mkt tjafs. Jag hade svårt att säga ifrån, fick skuldkänslor för allt. Jag gjorde en utredning. Fick diagnosen ADD. Gjorde sen en till, dyslexi. Tack för T9 🙏 jag tänkte att nu kan han få ett mer förståelse för mig. Men nej, diagnoser är ett påhitt och inget jag kan skylla på. 

Jag började tappa mig själv mer och mer. Han var svartsjuk, litade inte på vad jag sa.. Jag gjorde allt i min makt för att få ett fungerande liv med allt som har med barn och hus att göra. Jag var bara en fru och mamma. Hade tappat helt min personlighet. Visste inte vem jag var längre och anpassningen för andra förstörde mig innombors. Och hela tiden fick jag höra att jag var egoistisk och bara tänkte på mig själv. Dagarna gick jag som en robot. Jag hade tappat mig själv helt. Mina känslor stängde jag av. Dom hade ändå ingen betydelse. Jag dog inombords. Jag orkade inte längre. 

Vi bestämde oss i julas - 23 för att ta en paus. Jag kände mig så förstörd att aldrig räcka till. Jag flyttade till min vän therése varannan vecka och han fick en liten lägenhet av sin chef. Jag började må bättre. 

Vad jag inte visste då var väl att han hade börjat träffa en annan... En  annan från friskis. Hade jag vetat de då... Ja då hade jag aldrig gått tillbaka till han 💔

Men jag tyckte han blev bättre mot mig och eftersom jag fortfarande älskade honom så bestämde vi oss för att försöka igen. 

De var bra till en början... Sen tyckte jag han började bli mer irriterad igen. Han tyckte inte jag försökte för att de skulle bli bättre. Jag tyckte de. Men jag var fortfarande väldigt svag som person. 

I våras när jag frågade om vi skulle åka ner till Öland och kolla på min nya häst, kanske kunde ta en semester tipp neröver så var de inget han ville göra. Där och då förstod jag att han inte ville vara med mig. Förstod de inte då men nu förstår jag att han hade intresset av en annan person. 

Vi hade världens bråk och jag sa att jag inte pallade längre. Jag orkar inte bråka mer. Vi bestämde oss för att skiljas. Han skrev på papprerna utan att blinka. 

Så fort papperna skrevs så började dom träffas igen. Men de var inget jag visste då. 

Jag sprang mkt i somras och en dag när jag var ute och sprang fick jag en magkänsla att kolla snap vart han var. Han sa att han skulle till jobbet men såg då att han var på hedebacken. Vafan gjorde han där? Skickade till mina två kompisar. En kompis sa att hon precis tränat i stan och sa att hon kunde åka förbi och kolla. Och såg då hans bil och en till väldigt nära. Detektiv som dom är så letade som upp ägaren till den andra bilen. Min kompis tänkte hon skulle knacka på bilen. Väntade bra länge men när hon gått en bit och sen kom tillbaka så hade dom åkt. 

När jag kom hem från löpturen frågade jag hur de gick på jobbet vilket han berättade.. Jag frågade vad han gjorde på hedebacken och han sa bara att han träffat en kompis. Jag har aldrig förbjudit han att träffa folk så varför göra de i smyg? Jag sa att jag fattade vad han höll på med. Men han erkände då inget. 

Var då glad att vi skickat in papperna och jag börjat leta lägenhet. 

Hittade en super fin lägenhet som jag gjorde ordning. Jag fixade med huset hela sommaren

 Målade, tvättade. Bara för att jag visste att den ska säljas nästa år. 

Jag mådde otroligt dåligt hela sommaren

 Visste att dom träffades även fast han nekade. Jag längtade efter att flytta. Sov i extra rummet. 

När jag äntligen skulle flytta så bestämde han sig för att åka utomlands för han fyllde 50. Fan va skönt tyckte jag. Då kan jag få flytta i lugn å ro. 

Sen under den resan så började han ångra sig. Antar för han inte förstått att jag tagit steget att leva själv. 

Jag hade bestämt mig för att aldrig gå tillbaka. Jag hade blivit bortkastad och var så klar. Skulle inte finnas nått han kunde göra. Hade brutit ihop hos vänner och på jobbet. Jag var förkrossad. 

När han kom hem från resan så berättade han allt. Precis allt. Jag tog de och sa att jag förstått de. Åkte hem till min lägenhet. Nästa dag bröt jag ihop totalt. Fick panikångest och grät hela dagen. Jag trodde där och då jag skulle dö av hjärtekross. 

Vilken idiot kände jag. 

Sen efter de har han försökt göra allt för att rätta till saker. Böcker jag bett han läst har han gjort. Han pratar med en schematerapeut som kostar 1700 kr timmen. Han ångrar allt han gjort och försökt att förstå varför han behövt bekräftelsen av andra. Vad de berorpå. Han har ändrat sitt beteende. Och han försöker verkligen. Men att stå för de han gjort är något som är väldigt viktigt för att förstå sitt eget problem och få hjälp för de. Jag har alltid beskylt mig i saker och ting. Och fått skuldkänslor för allt. Men jag måste börja tänka på mig själv och mitt mående.

Jag vet att de allra flesta aldrig förlåter något sånt här. De kan jag säga att de gör inte jag heller. De krävs en otroligt förändring/förbättring av honom i detta för att jag ska kunna göra de. 

Hade han aldrig tagit tag i sina problem nu så hade jag aldrig gett han nån chans alls.. 

De har varit jag som varit felet, jag har behövt hjälp. Han har aldrig gjort nått åt de förr. 

Jag känner mig förnedrad över de som hänt, smutsig, bortkastad. Han har gjort så himla mycket skit som ingen människa ska behöva ta nånsin. 

De går inte att skylla på denna tjej, även fast jag inte alls gillar henne så klart. Men förstår att han charmat henne. Som han gjorde med mig. Han är otroligt charmig! 

Jag kan heller inte trycka på delite knappen och radera de som hänt. De är framtiden som de går att ändra på. Något han får ändra på om de är de han vill. 

Jag har jobbat mycket med personlig utveckling.. Jag har försökt förstå hans beteende. Varför folk söker den bekräftelsen.. Jag antar att jag aldrig riktigt kommer förstå hur de går att kan leva med de samvetet och vara med någon annan samtidigt leva ihop med nån annan. 

För mig går de inte ihop. Även hur mycket jag än försöker. 

MEN jag kan heller inte styra över de som hänt eller ändra den delen. 

OM han vill ändra sitt destruktiva beteende så är de något han måste jobba på och förstå varför de är som de är. De jobbet behöver han göra. 

Jag behöver jobba på att hitta mig själv. De gör jag varje dag. Jag är en god väg att göra de. Och lär känna mig själv hela tiden och vara nöjd med mig. 

Jag ska kunna få säga vad jag vill, vad jag tycker, vad jag känner utan att nån berättar för mig att de är fel. 

Jag är mitt eget liv, tycke, tänke. 

Han kämpar på sin del, jag på min. Sen vad omgivningen tycker om detta är deras del. 

Vill han sen fortsätta vara gift.... Ja då får han fria igen... Så får vi starta ett nytt kapitel. Så är de bara. 

Vi jobbar på varsin del i de här. Vad framtiden ger de är ingen som kan säga....

Älska honom har jag alltid gjort. Och jag har aldrig känt så som jag känner för honom med nån annan. Så de är så klart svårt att släppa taget med ❤️